2011-06-09 Kära Dagbok
Hej.
Det är en grådag. Dimman är så tjock att det är på gränsen till regn. Två fördelar: att man slipper vattna blommorna och odlingarna på balkongen och att håret mår bra. En till fördel: detta väder får (mig) att sjunka i andra världar - läsa. Lata mig i sängen. Helst med båda katterna; den svartvita ettriga Gösta och den rödtigré-vita försynta Jamppa.
Jag väckte Nadia 08:45. Tio minuter senare hade hennes värld rasat samman. Skolavslutningen var idag, började 09:00 och INGEN hade berättat det för henne. Jag pratade in ett något irriterat meddelande till hennes mentor. Nu väntar jag på att han ska ringa upp mig och komma med ett BRA förslag för att rätta till felet som DE har gjort. Kanske en genomgång angående informationsflödet?
Det är ju en sak om det är jag som är skyldig till att Nadia (eller Nora) blir ledsen, upprörd eller arg. Men om det är någon annan som är skyldig till att på något sätt göra dem ledsna... Då JÄVLArRRRRRRrrrrrr!
Memento mori. The Dalton gang. 1892.
Snabbt till byn, bunkra med hosttabletter, hostmedicin och Treo på apoteket. Lika snabbt in på ICA och köpa pålägg, jordgubbsjuice och vanilj-jordgubbs-wienerbröd. En bukett orange rosor också. Nadia fick sin frukost på sängen.. Och rosorna.. Vad gör man inte för sina barn?
(Eller tvärtom. Ska inte ta upp kaoset i höstas/vintras, men Nora - allt hon gjorde... Skiten som jag var skyldig till och som jag inte har så klara minnesbilder av. Nora och jag pratar i telefon så gott som varje dag. Jag tycker om det.)
Dimman.. Det blåser kraftigt. Det viner genom fönstren som är på glänt. En dag att vandra i det inre. Memento mori.
Victorian postmortem photograph.
Åh. En sådan huvudvärk. Måste bero på lågtrycket. Det är nära igen att det blir ett "utbrott". Hua. Att det aldrig tar slut. Hur kan det ta slut när man påminns dagligen? Dryftar detta med Nora, ältar. Ältar tills smärtan försvunnit. Igår kallade jag "ledsamhetsmänniskan" eller "komma-ihåg-skymfenmänniskan" för jävla putana. Då kändes det lite bättre. Jag är vackrare än hon.
Mina döttrar är vackrare. Våra katter är vackrare. Alla våra katter som tillhör vår familj.
Jag orkar inte skriva mer. Tänkte berätta "saker" om naturist/nudistställena men det får vänta. Allt förutom dimman, vinden, lugnet och tystnaden känns som äckel....... Oavsett hur seriöst sakligt jag skulle skriva.
Det är en grådag. Dimman är så tjock att det är på gränsen till regn. Två fördelar: att man slipper vattna blommorna och odlingarna på balkongen och att håret mår bra. En till fördel: detta väder får (mig) att sjunka i andra världar - läsa. Lata mig i sängen. Helst med båda katterna; den svartvita ettriga Gösta och den rödtigré-vita försynta Jamppa.
Jag väckte Nadia 08:45. Tio minuter senare hade hennes värld rasat samman. Skolavslutningen var idag, började 09:00 och INGEN hade berättat det för henne. Jag pratade in ett något irriterat meddelande till hennes mentor. Nu väntar jag på att han ska ringa upp mig och komma med ett BRA förslag för att rätta till felet som DE har gjort. Kanske en genomgång angående informationsflödet?
Det är ju en sak om det är jag som är skyldig till att Nadia (eller Nora) blir ledsen, upprörd eller arg. Men om det är någon annan som är skyldig till att på något sätt göra dem ledsna... Då JÄVLArRRRRRRrrrrrr!
Memento mori. The Dalton gang. 1892.
Snabbt till byn, bunkra med hosttabletter, hostmedicin och Treo på apoteket. Lika snabbt in på ICA och köpa pålägg, jordgubbsjuice och vanilj-jordgubbs-wienerbröd. En bukett orange rosor också. Nadia fick sin frukost på sängen.. Och rosorna.. Vad gör man inte för sina barn?
(Eller tvärtom. Ska inte ta upp kaoset i höstas/vintras, men Nora - allt hon gjorde... Skiten som jag var skyldig till och som jag inte har så klara minnesbilder av. Nora och jag pratar i telefon så gott som varje dag. Jag tycker om det.)
Dimman.. Det blåser kraftigt. Det viner genom fönstren som är på glänt. En dag att vandra i det inre. Memento mori.
Victorian postmortem photograph.
Åh. En sådan huvudvärk. Måste bero på lågtrycket. Det är nära igen att det blir ett "utbrott". Hua. Att det aldrig tar slut. Hur kan det ta slut när man påminns dagligen? Dryftar detta med Nora, ältar. Ältar tills smärtan försvunnit. Igår kallade jag "ledsamhetsmänniskan" eller "komma-ihåg-skymfenmänniskan" för jävla putana. Då kändes det lite bättre. Jag är vackrare än hon.
Mina döttrar är vackrare. Våra katter är vackrare. Alla våra katter som tillhör vår familj.
Jag orkar inte skriva mer. Tänkte berätta "saker" om naturist/nudistställena men det får vänta. Allt förutom dimman, vinden, lugnet och tystnaden känns som äckel....... Oavsett hur seriöst sakligt jag skulle skriva.
Kommentarer
Trackback
