Mt. Everest - människors viljekraft
Jag har inte haft lust att skriva här på länge. Jag som tänkte skriva någon sorts bilddagbok... Har prioriterat annat. Faktiskt väldigt mycket att bara orka med "allt annat".
GUDSKELOV för soliga dagar då man känner värmen. Det var en sådan dag i förrgår. Då gick jag ute utan jacka. (Till banken och arbetsförmedlingen).
Alla dessa modebloggar och skönhetstips? Men är det inte lite själlöst, känslofattigt? Förlustelser för folket, flyktvägar från verkligheten. Gott nog.
Borde komponerat stilstudie på en fattiglapp med bikerstuk. Då skulle jag suttit på vår provisoriska trätrappa. På fötterna mina jätteslitna camo-converse, mina jätteslitna och hopsydda skinnbrallor, min rammstein-benzin-hoodie. Osminkad. Svarta långa oregerliga hårtestar. Plånkan i pressbyråplastkasse.
"Ser jag ut som en fattiglapp?", frågade jag mannen innan jag skulle ut.
"Njaee", svarade han.
Men åh, jag ville se ut som den fattiglapp jag är!
Fattig och fattig.. Allt är relativt.
Värdet på välbefinnande är omätbart. Rikedom mäts inte alltid i kronor och ören. Lycka finns i annat än ett par nya skinnbrallor eller Sendra-boots. Eller nyklämt ansikte (efter besök hos en kosmetolog alltså).
Min plånbok är tom. Mina konton likaså. Frysen och kylskåpet kunde vara mer välfyllda de också. Jamen vadfan, det är så. Jag ser mig omkring i hemmet. Det är mitt hem. För andra ser det nog ut som byggarbetsplats. Ekvationerna går inte ihop.
Vissa dagar = bajs. Väldigt många dagar under den gångna vintern har varit bajs.
Jag tittar ut. Himlen är jämngrå. Det har slutat regna i alla fall. Hoppas på klarblå luckor.
Jag har inte lust att skriva något klämkäckt. Njuter av att jag mår så här: ________________________ (dvs som en pannkaka).
Nu lite annat.
Jag är snart klar med boken "Himalajan valloitus" ("erövringen av Himalaya"). Det är en samling berättelser på hur 8000-metersbergen bestegs. Det finns 14 sådana berg i världen. Så mycket möda... Möda.. Omänskligt ansträngande stigningar uppåt. Förfrusna fingrar, tår. Sömnlösa nätter i tält på osäkra ställen. Massiva laviner vilka sveper med sig allt. Tragedier.
De allra högsta bergen i världen beskrivs som drottningar vilka ibland visar sin vänlighet och tillåter sina beundrare återse baslägret med livet i behåll. Ibland är Hon självisk och behåller inkräktaren hos sig, begravd under massor av is och sten. Alla dessa människor som fått sin sista vila någonstans i dödszonen...
Last picture of Mallory and Irvine (1924)
"Det är den 8 juni. Idag kommer George Mallory att nå toppen tillsammans med sin unge vän Sandy Irvine. Mallory räknar med att de står där uppe mitt på dagen. Odell betraktar den klumpiga granitpyramiden bara 800 meter högre upp. Men han ser ännu inte den brittiska flaggan vaja där.
Odell fortsätter att klättra. Klockan är nästan ett på eftermiddagen. Fortfarande ingen flagga. Ingen syns någonstans. Förlust igen! Mallory bör vara på väg ner om han vill vara tillbaka i läger VI innan mörkret. Det är hopplöst att söka efter försvinnande små människor i terräng som består av gigantiska stenplattor, bergväggar och granitblock.
Men ändå kan man se någonting där uppe! Två prickar rör sig på en vitskimrande terräng, på en kam av snö, strax under en nästan vertikal trappa på 8600 meters höjd. Långsamt, mödosamt rör de sig, uppåt, mot toppen....
Det är galenskap, det är för sent! Natten kommer att överraska dem. Prickarna rör sig skrämmande långsamt och mödosamt. Är terrängen så svår? Är de så utmattade? Vem kan svara på dessa frågor?
Dimman sänker sig, monsunmoln väller fram över berget, stormen annalkar sig. Det är ju redan den 8:e juni. Odell är ensam men han tänker inte på sig själv utan stiger ända upp till 8400 meter. Han visslar då och då i en förhoppning att hans kamrater hör honom.
Halvt uppgivet men med lite hopp kvar klättrar Odell nedåt i snöstorm, förbi läger VI. Det lilla tältet måste vara tomt åt Mallory och Irvine. Ja, de kommer säkert tillbaka. Odells tro på Mallory är orubbad. Han fortsätter nedåt ända ner till läger IV i North Cole. Sträckan som Odell avverkade under en dag utan att använda syrgas är en enorm bedrift.
Men han struntar i sin bedrift! Det är sorgen och vänskapen vilka driver honom framåt och tvingar honom upp igen den 10 juni. Ända fram till läger VI, trots storm och kyla. Tältet är tomt och orört.
Mallory och Irvine kom inte tillbaka, de kommer aldrig tillbaka. Tsomo-Lungma har behållit sina envisaste beundrare hos sig."
(Titta gärna på dokumentären Everest - Beyond the limit som visas på Discovery)
GUDSKELOV för soliga dagar då man känner värmen. Det var en sådan dag i förrgår. Då gick jag ute utan jacka. (Till banken och arbetsförmedlingen).
Alla dessa modebloggar och skönhetstips? Men är det inte lite själlöst, känslofattigt? Förlustelser för folket, flyktvägar från verkligheten. Gott nog.
Borde komponerat stilstudie på en fattiglapp med bikerstuk. Då skulle jag suttit på vår provisoriska trätrappa. På fötterna mina jätteslitna camo-converse, mina jätteslitna och hopsydda skinnbrallor, min rammstein-benzin-hoodie. Osminkad. Svarta långa oregerliga hårtestar. Plånkan i pressbyråplastkasse.
"Ser jag ut som en fattiglapp?", frågade jag mannen innan jag skulle ut.
"Njaee", svarade han.
Men åh, jag ville se ut som den fattiglapp jag är!
Fattig och fattig.. Allt är relativt.
Värdet på välbefinnande är omätbart. Rikedom mäts inte alltid i kronor och ören. Lycka finns i annat än ett par nya skinnbrallor eller Sendra-boots. Eller nyklämt ansikte (efter besök hos en kosmetolog alltså).
Min plånbok är tom. Mina konton likaså. Frysen och kylskåpet kunde vara mer välfyllda de också. Jamen vadfan, det är så. Jag ser mig omkring i hemmet. Det är mitt hem. För andra ser det nog ut som byggarbetsplats. Ekvationerna går inte ihop.
Vissa dagar = bajs. Väldigt många dagar under den gångna vintern har varit bajs.
Jag tittar ut. Himlen är jämngrå. Det har slutat regna i alla fall. Hoppas på klarblå luckor.
Jag har inte lust att skriva något klämkäckt. Njuter av att jag mår så här: ________________________ (dvs som en pannkaka).
Nu lite annat.
Jag är snart klar med boken "Himalajan valloitus" ("erövringen av Himalaya"). Det är en samling berättelser på hur 8000-metersbergen bestegs. Det finns 14 sådana berg i världen. Så mycket möda... Möda.. Omänskligt ansträngande stigningar uppåt. Förfrusna fingrar, tår. Sömnlösa nätter i tält på osäkra ställen. Massiva laviner vilka sveper med sig allt. Tragedier.
De allra högsta bergen i världen beskrivs som drottningar vilka ibland visar sin vänlighet och tillåter sina beundrare återse baslägret med livet i behåll. Ibland är Hon självisk och behåller inkräktaren hos sig, begravd under massor av is och sten. Alla dessa människor som fått sin sista vila någonstans i dödszonen...
Last picture of Mallory and Irvine (1924)
"Det är den 8 juni. Idag kommer George Mallory att nå toppen tillsammans med sin unge vän Sandy Irvine. Mallory räknar med att de står där uppe mitt på dagen. Odell betraktar den klumpiga granitpyramiden bara 800 meter högre upp. Men han ser ännu inte den brittiska flaggan vaja där.
Odell fortsätter att klättra. Klockan är nästan ett på eftermiddagen. Fortfarande ingen flagga. Ingen syns någonstans. Förlust igen! Mallory bör vara på väg ner om han vill vara tillbaka i läger VI innan mörkret. Det är hopplöst att söka efter försvinnande små människor i terräng som består av gigantiska stenplattor, bergväggar och granitblock.
Men ändå kan man se någonting där uppe! Två prickar rör sig på en vitskimrande terräng, på en kam av snö, strax under en nästan vertikal trappa på 8600 meters höjd. Långsamt, mödosamt rör de sig, uppåt, mot toppen....
Det är galenskap, det är för sent! Natten kommer att överraska dem. Prickarna rör sig skrämmande långsamt och mödosamt. Är terrängen så svår? Är de så utmattade? Vem kan svara på dessa frågor?
Dimman sänker sig, monsunmoln väller fram över berget, stormen annalkar sig. Det är ju redan den 8:e juni. Odell är ensam men han tänker inte på sig själv utan stiger ända upp till 8400 meter. Han visslar då och då i en förhoppning att hans kamrater hör honom.
Halvt uppgivet men med lite hopp kvar klättrar Odell nedåt i snöstorm, förbi läger VI. Det lilla tältet måste vara tomt åt Mallory och Irvine. Ja, de kommer säkert tillbaka. Odells tro på Mallory är orubbad. Han fortsätter nedåt ända ner till läger IV i North Cole. Sträckan som Odell avverkade under en dag utan att använda syrgas är en enorm bedrift.
Men han struntar i sin bedrift! Det är sorgen och vänskapen vilka driver honom framåt och tvingar honom upp igen den 10 juni. Ända fram till läger VI, trots storm och kyla. Tältet är tomt och orört.
Mallory och Irvine kom inte tillbaka, de kommer aldrig tillbaka. Tsomo-Lungma har behållit sina envisaste beundrare hos sig."
(Titta gärna på dokumentären Everest - Beyond the limit som visas på Discovery)
Carpe något
när mannen sover och hans ansikte är utan miner
(han är så smal)
ansiktet består av benstomme, muskulatur, ligament, .. sånt
den här mannens ansikte formar sig så att det ser ut som att han ler
..när han sover
så nu "carpar" jag just det
jag roar mig själv
Rammstein på spellistan
ÄLSKAR deras nyaste album också
(han är så smal)
ansiktet består av benstomme, muskulatur, ligament, .. sånt
den här mannens ansikte formar sig så att det ser ut som att han ler
..när han sover
så nu "carpar" jag just det
jag roar mig själv
Rammstein på spellistan
ÄLSKAR deras nyaste album också
